Hur ett mummel transkriberas kan variera lite beroende på omständigheterna. Ofta kan det vara någon som talar tydligt genom en mening men som mumlar på det sista eller första ordet i meningen. Mumlet kan vara olika tydligt. Ibland är det med allra största sannolikhet mer ett läge än ett ord som mumlas.  För det första så gör vi allt vi kan för att höra vad som faktiskt sägs. Om vi hör att någon tyst mumlar ordet ”okej” i början av en mening eller ”typ” i slutet av meningen så skriver vi med det ordet. Den som läser transkriberingen kan dock inte läsa sig till att ordet har uttalats mycket svagare än resten av meningen.

När det inte går att höra?

Ibland går det dock inte att höra. Det vanliga är att vi då gör en markering att vi inte har hört. I markeringen finns även en tidskod så att kunden lätt kan hitta till ordet och själv försöka höra det. I vissa fall kan det dock vara så att vi inte skriver någonting alls vid ett diskret mumlande ljud. Det är om mumlandet är väldigt tyst och det framstår som uppenbart att det är mer av ett ”läte” än ett faktiskt ord, och att mumlet där med inte tillför någonting alls för meningen. Kunder har tidigare klagat på att vi sätter ut för många hur inte-markeringar där det inte går att höra vad som sägs, utan låter mer som ett diskret läte. Det tar då onödig tid för kunden att söka upp dessa för att försöka höra själv, och konstatera att det inte sägs något alls.

Det är en svår avvägning från gång till gång. Oftast gör vi en markering på dessa platser. Men ibland är det den bästa lösningen att helt utelämna dessa mumlanden.

En av många svåra avvägningar som transkriberare får göra varje dag.