Svenskarnas favoritfråga nummer 1 undgår ingen. Hur snabbt vi än springer, hinner den alltid ikapp oss. På bröllop, mingel, ute på krogen och på gator och torg flåsar den oss ständigt i nacken. Jag hamnar mittemot ett okänt ansikte och räknar tyst för mig själv 1, 2, 3, 4 ,5 … och sen ser jag läpparna forma frågan. Jag suckar tyst och svarar ”just nu jobbar jag med att transkribera.” och förstår i samma sekund att personen framför mig inte har den blekaste aning om vad jag pratar om.

Definiera mera

Så istället för att åtnjuta intressanta samtal som inte kretsar kring mitt jobb hör jag mig själv för tionde gången under kvällen redogöra för vad en sån där ”transkriberare” gör för någonting. ”Nej, det är inte översättning. Jag skriver ner allting i pränt ifrån en ljudfil”. Frågetecknet som personen vid min sida nyss förkroppsligade slätas sakta ut, men än så länge ser jag ingen antydan till ett utropstecken. Någon på festen har dock tydligen kommit i kontakt med transkribering under högskolan och är inte sen med att himla med ögonen.

Tycka till så det hörs

”Åh fy vad tråkigt.” säger någon när polletten trillat ner. ”Tur att man jobbar med det man jobbar med. Inte så dumt att köra lastbil ändå.” säger någon annan. ”Någon måste ju göra det också.” säger en tredje och lägger menande huvudet på sned. Själv betraktar jag förundrat spektaklet och tänker i mitt stilla sinne att jag skulle kunna säga detsamma om deras yrkesliv, men det gör jag inte. Jag känner inget behov av det och tycker dessutom att det vore ganska otrevligt. Och hade jag fått önska så hade jag också helst sluppit lyssna till hur tråkigt andra tycker att mitt jobb verkar.